Det Resande Folket i Storbrittannien, deras härkomst och deras hästars historia

Skriven och sammanställd av Susanne Karlsson

Till denna artikel har information hämtats från många sidor på internet, bland annat från The university of Liverpool, The Vurdon, The Gypsy lore society mm.
Jag har även varit i kontakt med Mr Gordon Boswell på The Romany history museum i Spalding UK, Pavee Point Dublin Irland, Irish Traveller Movement Dublin Irland, mr David Alteer, Traveller och journalist UK, Mr Grant C Garswood Blackburn UK mfl.

Jag har i artikeln valt att kalla detta resande folk för Romer även fast få personer på de Brittiska öarna idag kan anses som 100% Romani, benämningar som Zigenare och gypsy mfl anses ofta inom detta folk som stötande/kränkande.
Detta folkslag kallar sig oftast själv för Travellers eller som här i Sverige "det resande folket". De har ett eget språk som är en blandning av brittiska, slangord, cockney och romani.

Dock ska man inte blanda ihop Irish Travellers med Romer, eftersom Irländska Travellers inte har Romanibakgrund utan är ett folkslag som levat i århundraden på Irland efter vägarna och i fattiga delar av städerna. Fattigt folk som i tider av svält och brittiskt styre tvingats från sina gårdar och hem till att leva ett fattigt liv utmed Irlands vägar, ett folkslag som på många vis har blivit lika illa behandlade som Romer och som i mångt och mycket har samma levnadssätt och levnadsvillkor som Romer haft i historien och har än i dag, de har också sitt eget språk som kallas Shealta som med största sannolikhet är en blandning av keltiska, gaeliska och romani.

Detta är den officiella flaggan för Romanifolket
Blå himmel och gröna fält och med det rullande vagnshjulet i mitten

Var kom Romani-folket ifrån?

Enligt legenden så fans det en gång ett konungarike i det underbara landet Sind som låg i Indien. Romerna var ett mycket lyckligt folk ända tills en Islamisk armé drev dom på flykt från sitt land. Efter denna dag så har Romani folket tvingats resa från land till land och har än i dag inget land som dom kan kalla sitt eget. Detta är den legend som man tror är historien om hur Romerna blev ett resande folkslag.

Den källa som kan säkra detta påstående är ett projekt som startade i början av 1900-talet, där man jämförde olika dialekter av Romanispråket med några av Indiens språk som tex sanskrit, Prakrit och Punjabi. Detta har gett denna legend stor trovärdighet och idag är den allmänna uppfattningen att Romerna verkligen härstammade från Indien. Men orsaken till att dom övergav sitt land är ännu ej bekräftad och höljt i mysterium.
Det man tror är att detta folkslag var mycket fredligt, och istället för att slå tillbaka så gav man sig iväg istället utan att kämpa.

En annan legend som beskrivs av en persisk diktare vid namn Firdausi har en annan teori - en persisk kung hade tusentals anhängare av folkslaget Luri (ett namn som senare används även till att beteckna Romer). Detta folk hade den Persiska kungen hämtat från ett land i Indien, enbart för att underhålla honom och hans hov med musik.

Det mest sannolika är dock att Romerna passerade genom Persien under sin vandring någon gång mellan år 1000-1100. Olika grupper sökte sig många olika vägar genom främre orienten och vidare ut i Europa. Så kom vissa att hamna i Egypten och genom att följa samma vägar som pilgrimerna tog hamnade en del i Grekland och därifrån vidare till Italien.

I Italien har Romanifolket namngetts som Zingari eller Zingani och det härstammar från troligen från en medeltida grekisk tidsepok, där det berättas om ett folkslag som kallades Athinganoi, som betyder kastlös, och angavs vara en religiös sekt från Frygien. Detta namn användes också till spådamer, magiker och ormtjusare, som är en värld som ligger väldigt nära Romanifolkets.

En ganska ny upptäckt är ett dokument som skrevs av en bulgarisk kung år 1378, där han skänkte flera byar som befolkades av Romer till ett kloster. Romerna anlände till västra Europa någon gång runt 1417, ett årtionde senare berättas det att några Romer kom till Paris och där berättade en historia om att deras ledare som kallades Dukes eller Voivodes sa att de var pilgrimer från "Lilla Egypten" (en trakt som låg nära Peleponese). Denna historia diktades enbart ihop i tron om att dom då skulle bli bättre behandlade.

Denna historia styrks av den engelska benämningen av Romer som är Gypsy och det spanska ordet Gitano som båda är en omskrivning av ordet Egypten. Enligt denna historia så hade dom tvingats avsäga sig sin kristna tro av Saracenerna, då hade dom av en annan kung blivit beordrade att gå till påven, som gav dom påbudet att dom var tvingade att resa över världen i sju år för att sona sitt svek mot kristendomen. Men påven hade dock försett dem med ett dokument som garanterade Romerna att bli väl mottagna vart helst de kom.

Till en början fick Romerna ett mycket gott mottagande eftersom dom betraktades som ett mystiskt folkslag så gjorde dom ett starkt intryck i medeltidens samhälle. Dock när några årtionden gått så byttes det goda mottagandet mot förakt och fientlighet. Detta kan ha sin orsak i att deras sätt att leva skilde sig mycket från det övriga samhället, samt att allt som oftast anslöt sig tiggare och rövarband till Romerna och det gav dem ett mycket dåligt rykte och gjorde att dom blev illa sedda snart sett över hela Europa.

Under denna tiden i Europa fanns också uppfattningen att ett mörkt utseende med mörkt hår och mörk hudfärg var ont och underlägset. Man avbildade bl a djävulen med mörkt skinn. Man blandade även i hop Romerna till utseendet med Turkarna som i Europa ansågs som mycket onda och en fiende till den kristna tron, eftersom de var muslimer. Romerna utövade dessutom spådom och läste framtiden i kort mm vilket ansågs som häxeri och var belagt med dödsdom.

Även om dom ofta blev kallade Egyptier så hade dom ändå inget egentligt hemland, och uteslöts ofta i de hantverksskrån som fanns under medeltiden, då främst metallarbetarnas skrån, så som guld- och silversmeder.

De ökande fördomarna mot Romer finns återgivna i många legender och i Bibeln står det även att Romerna var Kains avkommor och därför för evigt förbannade ( Genesis 9:25). Man sade också att det var Romska smeder som tillverkat spikarna som användes för att korsfästa Jesus. En annan legend säger att Romer stal den fjärde spiken för att göra Jesus korsfästelse ännu mera smärtsam.

Den Europeiska motsättningen mot Romer ökade gradvis och blev mer och mer diskriminerande, man vet med säkerhet att i Serbien och i Rumänien så användes Romer som slavar under en viss tidsperiod. Förföljelsen av Romer satte nu riktig fart och tog mycket ondskefulla och barbariska former. Utvisning, tortyr och dödande var mycket vanligt i alla länder runt om i Europa. Under andra värdskrigets Nazi-period behandlades Romerna lika illa som Judarna och många Romer blev satta i koncentrationsläger där dom ofta användes som mänskliga försökdjur. Man tror att ca 500.000 Romer dödades av Nazisterna.

I dag finns Romerna presenterade i varje Europeiskt land samt i de länder i Asien och främre orienten som dom korsade under sin väg till Europa. Även i Nordafrika finns det Romer och i Indien finns det folkslag som har många likheter med Romer, t ex Lambadi och Banjara, två nomadiska folkslag som ofta refereras som varande rester av Romerna som en gång hade sitt hemland i Indien.
Till Amerika och Australien kom Romerna med de fartyg som deporterade fångar och fraktade nybyggare. Nyligen gjorda beräkningar gör gällande att det i dag finns ca 12 miljoner Romer spridda över världen.

Hur reste de och vad livnärde de sig av?

Hur levde då detta folk under sina vandringar? Man vet idag att Romerna till en början förflyttade sig till fots. Mannen i familjen drog ofta en liten kärra med familjens tillhörigheter och man sov i vindskydd eller tält. Detta folk livnärde sig på hantverk som dom ofta var mycket duktiga på, snickerier och metallslöjd var två av de vanligaste huvudsysslorna, jämte spåkonst, magi, gyckleri och mindre cirkusar och akrobatik. Romerna har alltid varit ett mycket konstnärligt folkslag och smyckade både sig själv och sina kläder och kärror i vackra grälla färger med mycket inslag av guld. Man reste oftast i mindre grupper som innehöll en eller flera familjer.

Romerna har aldrig dokumenterat haft någon ledare som tex en kung eller drottning, utan dom utgjordes oftast av grupper av familjer med nära släktskap. Kärnfamiljen har alltid varit viktig inom det Romska samhället och den skattades mycket högt.

Kvinnor, barn och gamla tillverkade ända in på mitten av detta sekel klädnypor av sälg sk. Gypsypeg´s och en stor del av familjens ekonomi bars upp av denna försäljning som fick ett abrupt slut när klädnypor av plast började säljas. även konstgjorda färgglada blommor av silkespapper såldes samtidigt som man sålde klädnypor. Denna försäljning sköttes av kvinnor och barn medans männen erbjöd sina tjänster till koppar och kastrullagning, snickeriarbeten, lumpsamlare mm.

Vagnar och kärror dragna av hästar blev inte vanligt förrän någon gång in på 1600-1700 talet, även om mindre hästdragna kärror fanns mycket tidigare så var det först under början och mitten av 1800-talet som man för första gången i skrift kan läsa om Vardos.

Brittiska Romer på en landsväg i England

De olika vagnstyperna

The Bowtop
Den vanligaste och även tidigaste vagnsstypen är Bowtopvagons (Bågtoppsvagnen) som ni kan se på bilden här ovanför samt på ritningen nedanför denna text. Den hade plats för en familj och drogs av en eller två hästar, skaklarna är oftast infästade på samma sätt som för en enbets vagn och den andra hästen kopplades för med en lös svängel. En bowtop kan vara utan dörr med endast ett draperi eller en presenning som skydd för öppningen fram och kallas då för Open lot. Dessa modeller var de tidigaste och är även den mest vanliga modellen även i dag.

Taket är byggt av slanor av trä som ångats och formats för hand, innertaket är vanligen orientaliska mattor med mönstret vänt nedåt så att det syns i innertaket, utsidan av taket kläs sedan in med impregnerat canvastyg.

Utsidan och den nedre delen av vagnen är också av trä och ofta väldigt påkostad vad gäller träsnideri, svarvade detaljer och vackra målningar som inte allt för sällan görs med bladguld. Motiven varierar, men det vanligaste är hästmotiv, banderoller, vinrankor, frukt, fåglar och tunna målade linjer, sk Pin stripes, av samma sorts mönster och stil som man i dag ofta kan se på motivlackade bilar och motorcyklar. Det finns dokumenterat att redan för över 500 år sedan hölls det tävlingar bland romer vem som kunde måla den tunnaste och längsta mest raka linjen, så det är ett mycket gammalt hantverk.

Även inredningen i vagnen är mycket konstnärligt utförd. Det finns nästan inte en detalj på en sådan här vagn som inte är svarvad eller snidad, detta gjordes inte bara för skönhets skull utan hade också den praktiska betydelsen av att spara vikt.

Det finns idag endast ett fåtal hantverkare som än idag tillverkar och målar dessa vagnar och priserna är enorma. Mr Peters utanför Manchester tillverkar sådana här vagnar på beställning och grundpriset startar vid ca 200.000:- och man får räkna med en leveranstid på minst ett år.

The Ledge
Ledgevagnen är en mer sofistikerad och en idag mycket ovanlig syn. Den är gjord i solid trä konstruktion och försedd med fönster både på sidorna och baktill av vagnen, den är mycket tung och stor och det var nu man verkligen behövde de stora Vannerhästarna, ofta satta i par för att orka dra dessa enorma vagnar. De vanligaste modellerna betecknas som The Burton och The Reading.

Dekorationen är ännu mera påkostad än vad den är på Bowtop-vagnarna och ofta mycket eller tom helt täckta med bladguld och fernissa och alla detaljer var också här snidade, svarvade och försedda med målade tunna linjer i varierande färger.

Det finns så vitt jag vet ingen som idag nytillverkar dessa vagnar och endast ett fåtal finns bevarade eftersom det länge och än idag är en Romsk sed att bränna sina avlidna familjemedlemmar i sin Vardo.

Hästarna

Det finns belägg för att Romer i alla tider handlat med hästar, de romer som blev kvar på de brittiska öarna började tidigt att sätta små inhemska ponnyer framför sina vagnar, det var främst infångade vildhästar som på den tiden och även än i dag strövar fritt på de Engelska hedarna i Lake och Hill district och i skogarna runt New Forest.

Eftersom Romerna inte ägde egen mark så släppte man helt sonika in sina hästar för att beta i de hagar man passerade efter vägen, om man hade ston så släppte man in dessa varhelst man såg en vacker och tilltalande hingst stå. Romer har alltid varit förtjusta i färger och snart så började man favorisera fläckiga hästar. En sak till som var bra med dessa färgade hästar var att ingen var den andra lik så därför blev det också lättare att identifiera och svårare för en hästtjuv att stjäla deras hästar, samt att det bland den inhemska befolkningen fanns en motvilja för fläckiga hästar och dom ratades ofta av bönder och tom skänktes bort eller såldes väldigt billigt. Även under de perioder som Storbrittanien legat i krig så tog armen inte gärna in fläckiga hästar och Romernas hästar klarade sig då från att konfiskeras av den Brittiska kronan.

Romerna behövde hästar som var tåliga, starka och lättfödda så ganska så snart började ett ideal att växa fram. Hästarna som man ägde skulle göra nytta framför vagnar av olika slag, till de största vagnarna behövdes starka kraftiga hästar som kom att kallas för Vanners eller Vannerhästar, dessa hästar korsades fram genom att man ofta använde Shirehästar eller Clydesdale i aveln.
För de lättare tvåhjuliga vagnarna behövdes en mindre och snabbare häst och då använde man Dales, Welsh eller Fell ponnyer och på Irland korsade man in Connemaraponnyer och fick sin speciella typ av Romanihäst.

Beroende på vart i landet man befann sig eftersom dessa hästraser som jag nämnt är lokala specialiteter av hästar eller ponnyer av cobtyp eller robust ponnytyp så fick man också sina lokala specialiteter.

Romer är ofta intresserade av spel med pengar och vadhållning, så trav- och galopptävlingar har alltid fascinerat. Därför har man även på senare tid en lätt cobtyp som korsats fram genom att avla fram en lätt variant som troligen har inslag av varmblod, fullblodskorsningar anses däremot som ej lyckad kombination eftersom man då sällan kan bibehåla det lugna temperamentet utan i stället ofta får en alltför stark och het häst.

Enligt uppgift så har dessa hästar sett ut ungefär på samma sätt som dom gör i dag sedan slutet av 1940-talet. Att som vissa påstå att en Romani häst kan vara vilken fläckig korsning som helst är helt felaktigt, då Romerna själva är mycket avelsmedvetna och med lätthet kan urskilja de olika typerna av Romanihästar som avlats fram genom generationer av seriöst avels arbete.

Det finns i dag ingen stambok som satts upp av Romer, men det finns en förening i England som heter The Romany horse society. Den består av Romer eller ägare till Romanihästar och arbetar i dag seriöst för att få fram så mycket information som det går om dessa hästar dess historia och uppkomst, samt att bevara den traditionella typen av Romanihästar, kartlägga deras antal och så småningom få till ett register och en stambok där Romerna kan föra in sina hästar i. Det finns en stark motvilja bland Romer att överhuvudtaget föra bok eller register över något, många Romer kan än i dag inte läsa och skriva och man har sina hästars alla uppgifter muntligt och kan ofta dess släktskap och stam flera generationer bakåt. Man har aldrig heller varit i behov av några register, eftersom det ända tills för några år sedan inte var alls populärt med dessa hästar i "vanliga" hästkretsar och de få Romanihästar som man kunde se på tävlingsplatser eller som ägdes av andra än Romer ofta hade friserade (avklippta) hovskägg och ryckta manar. Nu har dock dessa hästar blivit omåttligt populära över stora delar av Europa samt även i USA, så man har som sagt påbörjat arbetet med att starta upp en seriös förening bland Romerna. På Irland finns också idag The Irish cob society, som värnar om den traditionella Irländska typen av dessa hästar.

Irländska Travellers och Irish cobs på Irland

Denna artikel får ej kopieras, översättas eller på något vis publiceras utan tillstånd från artikelförfattaren.

Webbproduktion
www.myllan.nu